SAKER SOM HÅLLER MIG VAKEN

::: väsentligheter om kurr i magen, surr i huvudet, smutsiga tankar och grannens otillåtet stora högtalare :::

Tuesday, February 07, 2006

Fenrisulven

Lilla E fyller år idag. Jag var hemma nyss och orsakade stor uppståndelse, precis som vanligt. Allt jag, den utflugna dottern, gör är stora nyheter för dem jag har lämnat. Har du köpt en ny tröja Hur gick det med sånglektionerna har du hört nåt och Oj var du ute till FYRA i lördags ja tänk när man orkade sånt. Farmor och farfar blir nästan gladare över att se mig än födelsedagsbarnet och båda blir överintresserade av tävlingen jag pratar om som kåren ska arrangera i höst. De tänker och finurlar på ställen uppe på allmänningen som skulle kunna platsa 50 personer i vindskydd och listar olika sorters djurbajs dom kanske skulle kunna få tag på till en av kontrollerna (min idé, allt med bajs är roligt). Det känns som om jag stjäl showen men det verkar som om Lilla E inte tänker i de banorna, hon är också så glad så glad att jag är hemma. Jag får en kram bakifrån av Jepser, han är tonårstrotsig men inte mot mig och jag försöker vara schysst tillbaka och prata med honom som en vuxen. Jag lovar att komma på hans skolas öppet hus i helgen och jag tror att han blir glad, tror inte att jag skämmer ut honom då. Pappa lovar att hjälpa mig laga Mike till besiktningen. Mamma frågar lite mera. Jaha den här Kakan då vem är det nu igen och Hur långt är det till tentan egentligen. När kommer det här att gå sönder? Jag är en av få jag känner som lever i actual Tomtebo. Mamma pappa Lilla E och Jepser. Mormor morfar farmor farfar. Mostrar farbröder morbröder fastrar och kusiner. Alla lever ingen är sjuk. Alla är snälla ingen är olycklig. Familjerna är hela ingen är skild eller lämnad eller nyupptäckt gay (vilket ÄR ett aber om man redan är gift). Nånstans kommer det att gå sönder och jag oroar mig. Chockar mig själv genom att fundera på vad som skulle göra minst ont, vem är minst viktig? Ibland hoppas jag att dom egentligen är lite olyckligare och deras kroppar lite mer slitna än vad jag tror, så att det inte sticker i ögonen på ödet och Fenrisulven skickas på oss. Jag väljer att inte tänka framåt. Jag tänker bara på nu. Nu.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home