Ambivalens
Något är fel på synapserna så här på måndagskvällen. Jag vet inte vad jag håller på med för fem öre. Jag går ut i köket och tittar i skåpet utan att vilja ha något därifrån. Jag går till Tjuven men ångrar mig så fort jag kommer hem, jag ville ju ha chips, varför sitter jag här med lösgodis? Stora J går online men jag tar inte kontakt, vill att han ska börja för att bevisa att han faktiskt vill prata med mig. Han går från datorn igen och jag ångrar mig, jag skulle ha sagt nåt, vadsomhelst. Jag är inte ledsen och inte glad. Orkar inte lyssna på mjuka gråtlåtar och absolut inte på slamrig kom igen ryck upp dig-musik.
En kille i korridoren ovanför min skar upp handlederna i helgen. Tänk om jag hade varit tjejen i rummet bredvid, hon som öppnade när han ångrat sig och knackade på. Jag mår lite dåligt och vill inte tänka på rinnande blod. Undrar istället hur jag kan känna mig så ensam trots att jag aldrig aldrig är längre ifrån en levande människa än 50 meter i det här trångbodda huset, en kvarleva från byggboomen för 40 år sen. Han kanske undrade samma sak förresten.
Stora J är online igen. Kanske är det nu jag har chansen att ångra mig och göra på andra viset, men jag vet inte om jag vill. Jag vet inte. Jag vet ingenting.
2 Comments:
Spenderade ocksa mandagen i total ambivalens med den mycket passande laten "Rainy days and mondays always brings me down" av Sally Stevens. Det var namligen inte bara mandag igar, det var en regnig mandag.
Men efter regn och ambivalens kommer sol och kreativitet.... eller?
ja annars jävlar
Post a Comment
<< Home