SAKER SOM HÅLLER MIG VAKEN

::: väsentligheter om kurr i magen, surr i huvudet, smutsiga tankar och grannens otillåtet stora högtalare :::

Tuesday, January 31, 2006

Den Rödhårige

Den Rödhårige och Datakillen var kompisar. De är inte det idag. Jag kom hem från Italien den sista september 2002 och blev ihop med Den Rödhårige i slutet på maj. Detta tidsspann ansågs inte vara tillräckligt i vissa läger, och de hörs aldrig numera. Ingen var arg på mig, Den Rödhårige fick ta på sig skulden, trots ett fatalt misstag på min hejdåfest tio månader tidigare. Festen ägde rum hos Datakillen och Den Rödhårige var där. Dåvarande pojkvän försvann för att kräkas och kom inte tillbaka - jag var två minuter från att däcka men lyckades hinna med ett fult försök att hångla med min killes kompis. Han sa nej. Inte bra. INTE bra.

Men jag var kär. Jag gillar fortfarande rött hår (för Den Rödhårige har verkligen förtjänat sitt epitet - det är brandrött och mycket vackert). Vi åkte till Varberg på Kalasturnén på sommaren med alla hans tjejkompisar, såg Håkan och Timbuktu, vi var på operan i Stockholm, vi bodde tillsammans i hans pappas villa när de var på semester, vi festade och vi skrattade.
Sen flyttade han ifrån mig. Jag - med italienmisslyckandet färskt i minnet - sa till mig själv att jag skulle orka det här nu, jag skulle jobba och jag skulle fortsätta vara kär. Det gjorde jag. Men inte han. Jag hälsade på två gånger i Tärna - som btw ligger 100 mil härifrån - och ville inte åka hem någon av gångerna, men det är inte uppskattat att stanna hos nån som precis har dumpat en.

Han gjorde slut.

Jag ångrar flera saker från den här tiden (hejdåfesten ej inkluderad inom denna tidsrymd). Jag ångrar att jag inte tackade ja till en av de au pair-platser som erbjöds mig av entusiastiska amerikanska kvinnor per telefon, jag var klar med alla papper, alla ansökningar, alla intervjuer. Jag skulle bara välja familj och åka. Då ångrade jag mig. Inte ens en hybrisdrabbad kapten från Guantánamobasen skulle fått fram att det var för Den Rödhåriges skull, men det var det. Trots faktum att HAN skulle flytta; värt att observera. Jag kommer aldrig göra om det. Nuförtiden gillar jag stora stora byxor (på mig) och jag ogillar starkt inrikesterminalen på Arlanda där han åkte ifrån mig. Jag har en ganska ny snowboard som jag köpte då, nya boots, nya kläder att ha i backen (han fick mitt medelstora intresse för utförsåkning att bli större, så när jag blev brutalt dumpad trösthandlade jag grejor). Han fick mig att bli svartsjuk och misstänksam, två saker som jag inte gillar (se AIKaren), eftersom han aldrig hörde av sig och hade svårt att uttrycka känslor. Jag blev högljuddare och tog mer plats eftersom han inte såg mig riktigt annars - en mer disträ människa kan ha gått på denna jord, men jag betvivlar det starkt.

Han kommer alltid att vara den första killen som dumpade mig och den första som fick mig att förstå hur man kan stanna hemma från jobbet bara för att man är ledsen. Aldrig innan hade jag vaknat på morgonen och varit desillusionerat lycklig i fyra sekunder innan det känns som ett tåg kör in i mellangärdet och det börjar blöda igen. Det kanske är nånting att vara tacksam för så här i efterhand, vissa säger att man inte borde gå igenom livet utan ett antal stora sorger.
Jag kör på den linjen.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home