Müsli
Dagen för med sig en underlig känsla. Vill inte kliva upp-känslan är samma som vanligt men det är något annat. En distraktion som ligger i bakhuvudet, som skaver lite och inte låter mig vara koncentrerad på DN den tidiga stunden i köket. Jag är så distraherad att jag inte ens blir sur för att nån har druckit upp min mjölk igen, och jag går till skolan i nya manchesterbyxorna utan att komma ihåg att jag bara har fållat ner ena byxbenet. Jag kommer till klarhet när telefonen burrar lagom diskret i fickan under lektionen om semantik - det är Norskan som hör av sig.
Tjo. Det ryktas att tentorna är färdigrättade. E inte riktigt säker på att jag vågar gå dit...
Så var det ja. Frukostmüslin som hittills har skött sig börjar genast klumpa ihop sig tillsammans med orosflingor och nervositetsrussin till ett allt större obehag. Jag vet att jag inte gjorde mitt bästa, inte pluggade tillräckligt mycket, inte kunde svara så som jag skulle kunna ha svarat om jag bara... Om. Jag går i ren tävlingstakt till historiska men receptionisten, den allvetande, hon med tentorna på sitt skrivbord, är på möte. Mitt mantra som jag upprepar maniskt hela vägen hem är: ett nyktert mellanstort J måste kunna skriva bättre än ett stort J på fyllan, måste måste! Det måste jag kunna. Det eventuella prestigenederlaget i sig betyder ingenting i jämförelse med att behöva skriva omtenta på de mest actionfyllda tvåhundra åren hittills.
Klockan än 10.50 Mötet är slut 12.15 Jag messade Norskan och sa att jag skulle vara där då.
Commencing countdown :: :: :: :: ::
0 Comments:
Post a Comment
<< Home