SAKER SOM HÅLLER MIG VAKEN

::: väsentligheter om kurr i magen, surr i huvudet, smutsiga tankar och grannens otillåtet stora högtalare :::

Wednesday, February 01, 2006

Brevbäraren

Inte förrän nu kan jag erkänna att jag och brevbäraren faktiskt hade något slags förhållande. Han var mitt rebound efter Den Rödhårige, det är alltså två år sen i april som jag plockade honom på krogen och gick hem till honom. Brevbäraren är - förvånande nog - också en gammal, men inte lika bra, kompis till Datakillen. Det är en av anledningarna till att vi inte gick ut med vårt umgänge offentligt. En annan var att jag absolut inte var kär i Brevbäraren. Han var även förbjuden att bli kär i mig så att vi skulle slippa tjafs. För att "inte ha ett förhållande" så umgicks vi ovanligt mycket och på ovanligt romantiska sätt. Det var skönt att ha en 24-7 back-in-call men att inte behöva hänga om man (jag) inte ville. För att använda ett milt uttryck så behandlade jag honom dåligt. Bristen på respekt för honom kan ha kommit delvis av att han hade många åsikter som jag ser ner på, vi blev osams om allt. USA's utrikespolitik ("beundransvärd"), invandring ("borde skäras ner"), genusfrågor ("onödigt bråk"), finska vinterkriget ("vår stoltaste stund" - Brevbäraren var halvfinne), kommunism vs kapitalism ("hellre död än röd"), fotboll (Bajen), bögar ("kanske smittar"), den svenska armén ("större anslag!") och så vidare. Vi försökte hålla oss till neutrala samtalsämnen och lyckades ibland. Vi hängde hos varandra, gick på bio, åt ute, var på krogen, såg fotboll, såg film, gick på stan, höll handen ibland om ingen vi kände var där och hånglade på samma premisser. Jag gillade att han alltid gjorde som jag ville. Han lät mig alltid sova hos honom när jag hade varit ute. Han hämtade mig på stan, hemma hos mina föräldrar, på jobbet. Han hämtade mig mitt i natten när jag hade gått hem med en annan kille från krogen. Han skjutsade mig tillbaka igen när jag insåg att jag hade glömt mitt VISA och körkort. Han körde och handlade mat när jag var hungrig. Han betalade mina kläder och min sprit. Han försäkrade länge att han verkligen inte var kär i mig, tills en kväll då han faktiskt uttalade men jag är ju tokkär i dig och jag kände att jag hade lyckats lite med mitt hemliga mission; att göra honom till en bättre människa (få honom att kunna uttrycka känslor och helst att adoptera alla mina åsikter). Vi fortsatte som förut eftersom jag intalade mig själv att han är en vuxen människa och får väl säga nej om han inte vill ses. Jag trivdes ypperligt med situationen.

Det dåliga samvetet smög sig på efter ett tag. Kanske borde vi inte ses mer? Han åkte till Spanien i två veckor och när han kom hem så slutade jag ringa efter skjuts, mat, sällskap och bekräftelse. Jag var färdighelad efter Den Rödhårige och behövde inte Brevbäraren längre. Det var före jul för ett år sen. Nu bor Brevbäraren bland sina söderbröder i huvudstaden med sin tjej. Jag känner att det är lite min förtjänst.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home