SAKER SOM HÅLLER MIG VAKEN

::: väsentligheter om kurr i magen, surr i huvudet, smutsiga tankar och grannens otillåtet stora högtalare :::

Sunday, March 05, 2006

Success II

Ha! Det var inte bara inbillning, det var inte det. Jag undrade länge om han verkligen visste att min fot var där, om han tåflirtade eller om han var okoordinerad i största allmänhet. Jag undrade också om jag fick de långa leende blickarna av medlidande, eftersom han hade mage att bjuda föremålet för sitt (före detta?) intresse och sätta henne bredvid mig i soffan. Han brukar göra så nämligen. Han får alltid dåligt samvete när han har gjort nåt som jag kan bli ledsen över och ägnar mig speciell uppmärksamhet. Men lika fylld av undran som jag var när vi lämnade förfesten, lika säker och belåten var jag när jag lämnade efterfesten. Min rival var galet intetsägande och uppenbart humorbefriad och hade gått hem innan vi kom tillbaka (om vi ska vara ärliga så var det en stark anledning till att vi kom tillbaka). Jag var föremålet för närmanden i sann högstadieanda ("vara trött" och lägga sig bredvid nån i soffan! Bitas!) och sedan diverse mer uppenbara affektionsuttryck, se Success, men lyckades behålla integritet, avmätt beteende och trosor kvällen ut. Jag log hela vägen hem - trots att klockan var 4 och bakfyllan redan hade slagit till - när jag tänkte på hans avskedsfras.

-Vi hörs och ses. Och känns.
-Kanske det sa jag och gick.

Bearbetningen av gårdagskvällen skedde hos mig i sällskap med Kakan, FRIENDS och Ewan McGregor. Jag gjorde en mental high-five med mig själv när jag fick höra vad Stora J sagt efter att jag hade gått. He wanted me bad. Ba-a-aad. Och eftersom Kakan igår hade vissa framgångar of her own - som INTE involverade Chefen på ett primärt plan - hade vi lite svårt att koncentrera oss på HCZ. Allt som oftast vandrade tankarna iväg till gyllene minnen och blomstrande framtidsplaner. They still do, btw.

Mmmmmm...

0 Comments:

Post a Comment

<< Home