SAKER SOM HÅLLER MIG VAKEN

::: väsentligheter om kurr i magen, surr i huvudet, smutsiga tankar och grannens otillåtet stora högtalare :::

Tuesday, February 28, 2006

Dantes Inferno?

Min pappa blev uppsagd för ett par år sen. Dom skar ner i ekonomiavdelningen på företaget och min pappa var senaste anställd - bara 30 år tidigare. Jag fattar att det var åt helvete för honom just då, man känner sig ganska värdelös och inser kanske att man inte har bästa chansen till ett nytt jobb om man har passerat 50strecket. Han brukade jobba 8-17 som Svenssons gör och kolla på teve på kvällarna som Svenssons gör. Plötsligt var det 365 dagar om året av ingenting. Min pappa är en man som ser stoiskhet i ärans skimmer. Att vara envis som en gris är inte fel - det är en nödvändighet, och att klaga är inte hans melodi. Han skulle sälja mig för 10 kor hellre än att svara något annat än Bra på frågan Hur är det? Eller nej - men ni fattar. Han gnällde inte, men han hade det trist. Minst sagt.

Men efter ett tag tror jag att han liksom vande sig. Han kunde gå omkring och pilla på gården, meka med lilltraktorn, jaga älg utan att ta ledigt och ha tid med saker som mamma alltid brukade tjata om. Ärligt talat så verkade dom inte särskilt lyckliga ett tag där, när jag gick på gymnasiet, mamma pluggade på Komvux och Lilla E var galet pubertetstrotsig. Jag tänkte ibland att det vore bättre om dom flyttade ifrån varann så jag slapp höra mamma (för pappa hörs inte - han är tyst och tar emot. Släkten består av kvinnor som bossar över sina män nämligen. En gång hörde jag pappa höja rösten tillbaka...då började jag grina och trodde att det var the end). Numera är pappa en riktig liten hemmaman och dom pratar pratar med varandra. Om saker. Om världen, om folk på jobbet och ibland till och med saker som dom känner. Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar.

Fast det var inte slut där, vi har inte kommit till min poäng än. Vi är fortfarande i mellanakten. Min pappa fick ett jobb idag. Ett bra jobb - nära hemma och för, kanske inte osmakligt mycket i lön, men mer än många vettiga arbeten annars. Jag är glad såklart, för att han är glad, men jag är också lite orolig. Kommer det gå tillbaka till Dantes Inferno hemma, eller kommer dom kunna fortsätta att gilla varandra (sådär lagom mycket som man gör när man har varit ihop i 30 år och refererar till varandra som morsan och pappa)? Om inte, är det inte värt det att vara fattigare för att kunna vara lyckligare? Eller är det så att mamma är lyckligare nu, men inte pappa fast han inte säger nånting eftersom det vore att klaga? Och varför varför har jag en sån relation till mina föräldrar att jag aldrig aldrig skulle kunna säga det här precis så som jag skulle vilja? Som jag har sagt det här och nu.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home