SAKER SOM HÅLLER MIG VAKEN

::: väsentligheter om kurr i magen, surr i huvudet, smutsiga tankar och grannens otillåtet stora högtalare :::

Saturday, February 25, 2006

Flan - wtf

Varför sabba en hel veckas arbete på förmågan att lägga lite tyngd bakom tacklingarna? Nä, just det. Jag vaknade efter gårdagens tentafest som i och för sig blev hångelfri men ändå jävligt trevlig. (Träffade i toakön en gammal gammal kompis till mig och vi funderade över gamla tider - som när vi sov hos hennes syster efter min studentskiva och vaknade av att systerns enorma papegoja hade rymt från buren och satt i mitt hår.)

Lördagen började - trots svagt illamående - över förväntan när jag kunde stjäla frukost av Mighty Ducks-killen och se ACO ta OSguld. Jag, Norskan och Bettan lördagsfikade lite på Orvar och tog en sväng på bokrean (dock är bokrea lite överskattat. Det jag handlar är alltid till fullpris). Ett tag var jag tveksam till om jag verkligen ville åka skrillor med Stora J och Fransyskan...men vi kom iväg till slut och hade skitroligt. Fransyskan får höga trevlighetspoäng och en nolla i fjollprotokollet.

Vi pratade om pizza och hon bjöd med mig hem till dom, vilket - anar jag - ändrade vissa planer för vårt manliga sällskap. Han började prata - mest för sig själv - om att "han nog inte orkade spela spel ikväll ändå" (vilket jag tar som originalplanen). Orsaken till denna kovändning och dumpandet av andra för att äta pizza med mig och flickan från Frankrike hade jag klart för mig ganska länge. Han hade dåligt dåligt samvete för att han inte ville se hockeyfinal med mig imorrn, det blir nog bäst för alla parter om jag håller mig nära korridoren. Jaha. Jag tog det som att han hade bättre sällskap på gång och låtsades inte bli ledsen (men va fan, you know). Nu däremot vet jag inte. Vi kollade på bronsmatchen hemma hos dom, Fransyskan gjorde lustig flan-kaka (Friends - remember?) och Katten styrde upp en kickbike-tävling i korren. Stora J pratade om att han var bjuden till O'Connor's för att se matchen också - men inte tänkte gå dit heller. Skyllde på matchnervositet och andra svårigheter med spännande sport som jag vet att han har. Jag vill inte tro att han ljuger. Jag vill inte det. Jag vill inte heller tänka att han kanske kommer ha privat sällskap i höghuset, men det finns inte så mycket att göra vare sig åt saken eller åt tvångstankarna.

När jag åkte därifrån var fötterna gjutna i bly och mungiporna behövde lyftas upp med kran - motvilligt motvilligt tvingade jag mig att säga tack för lånet av tröjan (! jag älskar lånade tröjor) jag ska åka hem nu. Jag kunde inte hålla mig från att lukta lite på honom när vi kramades hejdå (dock diskret utfört) och när dörren slog igen så ville jag springa tillbaka tillbaka tillbaka. Men det gjorde jag inte. Tack och hej. Elvis has left the building.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home