*och jag grät inte
Han är en fåordig man när det gäller allvarliga saker, en sådan som frågar en miljon frågor. För att han vill veta - och för att han inte ska behöva berätta själv. Ändå har han den här veckan lyckats kommunicera mer än de senaste fem åren sammanlagt (kanske i överkant, men så att ni förstår...).
Jag blir tvungen att fråga rätt ut, var haru frugan då? (utan att kunna dölja mitt ganska beska tonfall). Och jo, nä, dom lever inte ihop längre.
Hon har flyttat hem.
Jag behöver inte låtsas att jag är ledsen för hans skull - han är inte ledsen. Han låter undslippa sig att han faktiskt inte orkade längre, inte orkade vara fokuserad på en enda sak (läs: person) eller vara denna persons enda kontakt med samhället år efter år.
-Menar du allvar? Var det DU som sa ifrån? Det har väl aldrig någonsin hänt förut...
-Nä jag vet. Flera har sagt det...men jag blev tvungen. Du vet, man hör historier om killar som försvinner helt när de blir ihop med nån och tänker att det aldrig kommer hända. Men så satt jag där. Jag träffade Hawkeye på stan en gång och han var bara sur...jag fattade inte. Varför var han sur? Men så kom jag på att jag inte hade ringt på ett år och inte svarat i telefonen...
En era är tydligen över. Han är tillbaka.
*och jag grät inte
1 Comments:
och vi ska äta lunch imorrn
Post a Comment
<< Home