Bergslagen
Det känns konstigt att vara tillbaka. Lite sorgligt. Jag hade precis bott in mig i vårt Gilwell, format kroppen efter marken under liggunderlaget och härdat fotsulorna mot grus och barr och myror. Min inre klocka gick arbetartid igen, jag vaknade sju och somnade elva, nästan utan undantag, och mina muskler rörde sig på de sätt de var menade till i begynnelsen. Framför allt så hade jag vant mig vid att leva tillsammans med en utvald skara människor. Hawkeye, Fröken K och Inkan är förvisso reguljära sovkamrater på den här sortens läger, men det fanns andra också. Brottar'n och Lypsylmannen. Tonåringarna vi basade över. Heta funktionärer. Och så Kammokillarna förstås. Kammokillarna är tre guldgrabbar: LL, Eldgaffeln och Ostkroken, som jag aldrig träffar annars. Jag är ganska förtjust i Eldgaffeln, måste jag erkänna. Vi roas av liknande saker och jag blir svagt varm när vi kramas (samtidigt som jag i hemlighet tänker elaka tankar om hans flickvän). Det tynger lite när jag inser att vi inte kommer ses mer än kanske fem gånger innan det stora lägret i skåne nästa år. Idag är jag lite begravd i minnen. Kameran går varm. Jag har fortfarande inte vant mig vid hårspray, högklackat och inomhusliv.
1 Comments:
du måste inte ha högklackat hemma heller. det har inte jag.
Bryggan på lördag månne?
Post a Comment
<< Home