You bury me
Från: Mamma
Meddelande: Städa ur ditt gamla rum nu! Snälla.
Så jag åkte. En eftermiddag ägnades åt att sortera saker i spar-, släng- och jag-vet-för-helvete-inte-högen. Hela garderoben var full av vansinniga saker jag tyckt vara fantastiska, det mesta i XS och brutalt insytt (släng). En enorm låda mjukisdjur (jag-vet-för-helvete-inte), bandinspelningar av en trotsig ettåring (jag - spar!) och bredvid det lilla biblioteket med Tvillingarna på Sweet Valley High och Pang i plugget även ett antal blandband. Jag hann inte lyssna på alla för det första fångade mig direkt, så fort jag tryckte på play kom stjärnor, glitter och ett mickstativ*. Henrik Berggren. You bury me. Jag var sexton, hade skinnjacka och pandaögon och stod på Ungdomens hus i Staden med högarna - klättrade lite på killen framför mig så jag kunde klämma på Henrik. Kungen.
Vi repade med bandet två gånger i veckan, åt ballerinakakor och funderade ständigt på att ändra namn**, jag gick med trumstockarna i väskan varje dag för att estetkillarna skulle se dom (musikkillarna på estet stod högst i kurs hos pandaflickorna på media), många av oss skrev specialarbeten om döden eller alternativ medicin eller socialismen (själv höll jag mig till psykologi)... Vi köpte kläder på Myrorna och sprang på Flustrets 60talsklubb Boogaloo, brände pengar på drinkar och LPskivor och film till systemkameror. Drömde om piercingar och knark och killar med stjärnor runt ögonen. Fick aldrig tag på något av dom, men vi tog ju ändå studenten så småningom och alla blev för vuxna för sånt.
*Det sades att Henrik en gång hade kastat ut sitt mickstativ i publiken och knockat en tjej så illa att han nästa dag hade ringt och bett om ursäkt. Vi hoppades hårt att det skulle hända oss.
** Vi hette blind. Med litet b. Sångerskan var omåttligt förtjust i bob hund nämligen.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home