Blodsband eller hur jag lärde mig älska Johnny Cash
En mycket ostrukturerad recension av föreställningen. Men jag orkar inte göra det bättre än såhär om inte nån professor ska läsa den ändå.
Historien om June Carter och Johnny Cash speglas delvis i föreställningens kärlekshistoria där både Rosie och Jenny söker Larssons kärlek. Rosie, den på ytan naiva och godhjärtade blir till slut lämnad när Larsson öppet erkänner sin kärlek till grannen, Jenny, precis som den trogna frugan till slut blev utbytt mot Johnnys egen själsfrände June Carter.
Världen vi möter är en nedgången stadsdel i Uppsala, Sala-jävla-backar, där white trash regerar och man, om man är sugen, kan dricka folköl till frukost. Scenografen har skapat en stad som känns likt en discoversion av Alfons Åberg, med skeva, mörka hus och neonlysande fönster. Övrig rekvisita är snål men snygg och pricksäker (pelargonen hos Jenny som så gärna vill vara vanlig, hederlig, normal!). Peripetin i showen är förlagd till ett nedgånget hus utanför staden, där mer kaos råder – såväl i inredning som i hysteri hos karaktärerna.
Den försceniska handlingen nystas upp allt eftersom och kopplas starkt till det speciella datumet den elfte september 2001, då alla karaktärernas vägar möttes. Att välja det här datumet och WTCattacken för att förklara en persons insjuknande i galenskap, och för att dra en smetig liknelse vid ett raserat familjeliv känns inte klockrent. Inte tillräckligt självklart, alldeles för tacky. Det är inget fel på storyn i sin helhet men vill man lägga in djup symbolik får den inte kännas så här framtvingad.
My Bodell som spelar Rosie är helt klart den svagaste rösten i uppsättningen, dessutom bryter hon kraftigt på svenska när hon tar ton till någon av Cash’ klassiker, vilket stör upplevelsen. Freddie Wadling som Robban är däremot sweet röstmässigt, och Maria Antoniou är fantastiskt rolig att se på i all sin aggressivitet och missmatchande outfit. *
Publikens uppskattning av finallåten Ring of fire blir ganska lättköpt med hjälp av eldkastare och – just det – en eldring, men det är snyggt, det är det. Jag gillar't.
Jag undrar fortfarande: var annars än i den här fjällhöga Norden kan man framställa den starkt troende som en lurad och komisk figur, och få hela publiken att skratta? (Jag får Kristi brud-vibbar på ett ställe och tycker att det är att gå över gränsen.)
*jag är själv inte klockrent tonsäker men tror nog att jag inte sprungit totalvilse här
Se den för musiken. Eller för dom sneda husen, jag är hooked on a feeling på dom.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home