Nummer 23

Det var på jobbet. Jag hade precis avslutat ett uppdrag, hade inget nytt på gång. Jag kom ut i avgångshallen lagom för att se en bekant profil röra sig bortåt. Men...kunde det vara? Mina ben rörde sig per helautomatik när de svängde av åt samma håll. Han stannade i kön till informationen och när jag insåg att det VAR han - det VAR faktiskt han - så tappade jag kontrollen även över hjärna, tunga och resterande kroppsdelar. Fast jag stod upp, det gjorde jag.
Eeh, hej, jag känner igen dig?
-Eh, ja det är väl möjligt
Mats Rubarth?
-Ja, just det
HEJ [skakar hand] Du är en av mina favoritspelare! [röstläge något tonsteg högre än normalt]
-Eh, jaha, tack...vad kul
Tråkigt att det skulle gå så dåligt i cupen
-Mm, ja, det var lite trist. Kan du kanske hjälpa mig förresten? [har noterat IDkort och kom.radio]
SJÄLVKLART [totalöverdrivet trevligt]
-Jag har tappat min mobil, och jag tror att det är den som ligger där inne...
[Han får tillbaka sin mobil] Eh, du kanske kunde signera min arm?
-Vill du ha den på armen??
Ja, ja [visar även AIKtatueringen]
Jag får min autograf. Han går. Kvar står ett vrak. Ett lyckligt sådant.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home