Que sera sera
Jag har gjort det nu. Det dummaste och det smartaste. Det bästa och sämsta. Det skönaste och mest hjärtslitande. Jag har redan ångrat mig, men det är för sent nu. Jag sa till stora J att jag inte orkar mer, att jag visst vill vara ihop när han blir lika gammal i huvudet som på papperet, men att jag inte orkar hålla på längre. Jag sa nej tack till fler kakor. Vi ska försöka vara bästisar. Han vill så gärna och jag vill också så gärna trots att jag tror det hade kunnat bli fab, ännu större ännu bättre, oslagbart. Stora J sa att allt är slagbart och då började jag gråta igen, vad är det då jag letar efter? Que sera sera sa han också. Jag hatar fatalister sa jag men menade det inte riktigt.
"jag var på bra humör hela dan. jag tyckte att det här var en bra idé. jag tänkte 'bandit queen bandit queen bandit queen' och hade roligt när jag pratade om andra saker än det som sliter inuti"
"Jag vet. Jag var där hela sommaren. Det är steg ett."
Hittills så suger steg ett ganska kraftigt. Men det är ett jämnt och medelsmärtsamt ställe att vara på och kanske bättre än att hoppa mellan skenbart lycklig och stället där själen blöder ihjäl. Kakan är stolt över mig säger hon. Jag är inte stolt över mig själv än, känner mig mest som en idiot som ger upp, men vad ska jag göra annars? Till slut kan också jag söka tröst i que sera sera. När jag har slutat bry mig och stora J faktiskt har blivit stor på riktigt - då kommer vi att börja bry oss om varandra igen på det bästa viset OM det är meningen. Och gör vi inte det så bryr vi ju oss ändå inte.
0 Comments:
Post a Comment
<< Home